|
Milton och Milou
Berättelsen om två vanvårdade kattungar
Jag startade en blogg för några år sedan där jag försökte skriva om vägen från hemlös hittekatt till älskat husdjur. Vet att många skriver från djurens perspektiv och att det kanske kan bli för gulligt så jag har verkligen försökt undvika det.
Jag samlade fakta runt de olika katterna från veterinär-utlåtanden, grannar och i ett fall; den gamla ägaren. Efter det satte jag mig ner och lade ihop allt och det blev berättelserna om Musse, Milton och Milou och Floppen.
En av anledningarna till att jag skrev dem är för att deras liv innan de kom till mig var en bidragande faktor till varför jag inte fick behålla dem i livet så länge som jag önskat. Musse dog i FIV och Milton dog pga av att hans immunförsvar och hjärta var förstört. Min gåva till dem blir att kanske någon läser och lär sig något och tänk om det faktiskt hjälper en utsatt katt från att få en sån början som mina fick?
Milton. Foto: Evie.
Milton berättar:
Jag längtade bort ifrån stället där jag bodde. Jag var jämt hungrig och rädd. Min päls var så tunn att jag frös och nös hela den våren. Jag och min syser Milou hade ingenstans att ta vägen och vi fick inte komma in. Tidigt på morgonen fick vi gå ut, när barnen gick till skolan. Ibland fick vi inte komma in på natten heller. Människan med de varma händerna kom förbi allt oftare och tittade till oss och hon hade med sig en yngre människa också. Hon brukade ta upp mig och min syster och hålla oss innanför sin jacka så att vi skulle bli varma. Det brukade rinna vatten nedför kinderna på dem och de var så ledsna på min ägare. Varför tog hon inte hand om oss? Varför fick vi så lite mat? Varför fick vi inte vara inne?
Milton och Milou, nyligen räddade och undernärda. Foto: Evie.
En dag så kom det flera människor till vår dörr. De frågade min ägare om de fick köpa oss. De försökte prata med min ägare och berätta vad de hade sett, vad barnen gjort emot oss, hur de slagit oss och jagat oss. Min ägare blev väldigt arg. Hon pratade inte på samma sätt som den snälla människan och de förstod inte vad den andra sa. Min ägare skrek en massa fula ord och smällde igen dörren och snälla människan fick gå.
Matte har senare berättat för oss att hon ringde till polisen och försökte få dem att hjälpa till. Sen ringde hon till nån sorts inspektörer från miljökontoret. Det tycker jag var bra. Våran miljö behövde verkligen inspekteras. Ingen kom och tittade på vår miljö. Sen brukar matte sucka och säga att inget hände. Vi fick ingen hjälp.
Några dagar efter att min ägare skrek så tog barnen oss i famnen och bar oss bort mot äppelträdet utanför snälla människan. Oj, tänkte jag, ska vi få leka där? Men de gick ända fram till dörren och ringde på en knapp. Någonting där innanför dörren skällde väldigt högt och vi blev jätterädda. Snälla människan öppnade och barnen satte över både mig och min syster i hennes famn. De ville ha pengar för oss och snälla människan vände upp och ner på hela sin lägenhet för att få ihop pengar. Hon gick till och med till tanten i huset brevid och lånade lite. När barnen hade gått stod snälla människan med oss i famnen och blev alldeles blöt i ansiktet.
Vi hade andra namn hos min gamla ägare men där i hallen fick jag mitt riktiga namn- Milton. Min syster fick sitt namn- Milou. Så hamnade vi i snälla människans hem.
Snälla människan är ju så klart Matte, men det hade ni räknat ut va? Det som skällde i hallen var Stora Vita Vovven, men det berättar jag om en annan gång.
Milou berättar:
Milou. Foto: Evie.
När jag var jätteliten bodde vi ju hos en tant som inte var så snäll och det var inte hennes barn heller. Jag tycker inte om barn, de skrämmer mig. Tänk om de lyfter upp mig i svansen och snurrar mig runt, runt, högt uppe i luften? Så gjorde de dumma barnen. Eller när de klämde fast mig i en dörr för att de hade så bråttom och inte såg vad de gjorde? Matte tror att de råkade klämma mig, att det inte var meningen. I alla fall hoppas hon att det inte var med mening. Vem skulle vara så elak? Jag minns inte varför, men det gjorde väldigt ont. Hela mitt ben värkte och svansen kändes jättekonstig. Ungefär som när man legat på en tass för länge så den liksom försvinner?
Milton sa till mig att min svans hade blivit krokig! Jag var tvungen att försöka snurra och vrida för att se det och jag blev så ledsen när jag såg hur det såg ut. Sen när jag försökte gå så kunde jag inte använda mitt ben! Jag försökte och försökte men det gjorde så ont att jag bara skrek. Jag ville laga mitt ben men inte visste jag hur man gjorde. Istället fick jag ligga stilla så gott jag kunde, tills det gick över. Det är inte så roligt att ligga stilla och försöka vila när man är ute och man fryser. Milton försökte värma mig men han hade ju knappt någon päls.
Milou. Världens vackraste. Foto: Evie.
Den där dagen när vi fick flytta till Matte, var den bästa dagen i mitt liv! Oj, vad jag försökte springa med mitt trasiga ben för att fort, fort komma in och bort från barnen. Våran Matte tog mig till djurdoktorn nästan direkt och han sa att jag aldrig skulle bli riktigt hel igen. Någonting i mitt bäcken gick sönder och jag kommer alltid att halta. Svansen är krokig, men Matte säger att jag är sötast i hela världen ändå. Doktorn sa att det hade läkt ihop fel och han var så arg för att ingen kommit med mig förut. Då tänkte jag nästan bita honom! Det var ju inte Mattes fel! Men jag lugnade mig när hon berättade allt för honom. Han är också en snäll människa.
Milou. Foto: Evie.
Matte säger att jag är av en robustare sort än min bror. Jag är som en björnunge. Liten till växten, men stadig med korta, kraftiga ben. Jag och brorsan är inte ett dugg lika! Inte till sättet heller. Han är så kramig med Stora Vita Vovven. Jag vågar inte riktigt gosa med henne, tänk om hon klämmer mig? Ibland har jag faktiskt tvättat hennes öron när hon sover, för då ligger hon stilla. Andra katter än de som bor här, gillar jag inte. Pyttesmå katter, bäbisar, tycker jag är jätteläskiga. Jag vet inte riktigt varför? Matte brukar säga att jag är väldigt misstänksam och det kan nog stämma. Jag fick ju lära mig att ingen går att lita på, utom Matte och de som hon säger är Snälla Människor.
Milou. Foto: Evie.
Det bästa jag vet är på kvällen när matte sitter vid datorn. Då brukar jag krypa upp i knät och ha min tvättritual. Jag ålar som en orm åt alla håll och kanter och Matte håller i mig så jag inte ska ramla. Jag brukar tvätta hennes tröja som tack för att hon hjälper mig. Jag får en massa ludd på tungan men man får ju vara lite bussig. Nu ska jag gå ut och sola för brorsan har kommit in och lagt sig på datorn. Det är det bästa med en familj, att man aldrig behöver vara ensam.
Evie
www.kattstatus.se UPP
| 