|
Floppen - ett livsöde
Jag startade en blogg för några år sedan där jag försökte skriva om vägen från hemlös hittekatt till älskat husdjur. Vet att många skriver från djurens perspektiv och att det kanske kan bli för gulligt så jag har verkligen försökt undvika det.
Jag samlade fakta runt de olika katterna från veterinärutlåtanden, grannar och i ett fall; den gamla ägaren. Efter det satte jag mig ner och lade ihop allt och det blev berättelserna om Musse, Milton och Milou och Floppen.
En av anledningarna till att jag skrev dem är för att deras liv innan de kom till mig var en bidragande faktor till varför jag inte fick behålla dem i livet så länge som jag önskat. Musse dog i FIV och Milton dog pga av att hans immunförsvar och hjärta var förstört. Min gåva till dem blir att kanske någon läser och lär sig något och tänk om det faktiskt hjälper en utsatt katt från att få en sån början som mina fick?
Floppen. Foto Evie.
Jag är den hemligaste katten i gänget. Det är ingen som vet var jag kommer ifrån eller vad jag hette innan jag kom hit. Min historia före jag flyttade in här blir inte så lång men å andra sidan så har jag massor att berätta om hur det är att leva här. Men jag börjar i rätt ände.
Matte vet att jag började dyka upp hemma hos dem våren 2007. Det var framåt maj för det var gräs på baksidan minns hon. En dag så bara promenerade jag in i deras lägenhet genom den öppna balkongdörren. Jag gick fram till Stora Vita Vovven och boffade till henne med huvudet och blinkade snällt och sen gick jag till köket. Både människorna och vovven bara stirrade på mig. Vaddådå? Jag var lite självsäker bara. I köket hoppade jag upp på bordet och sen blev det stereogos med människorna som hade satt sig mittemot varandra. Ingen kattmat hade de, men det gjorde inget för vovvens mat var jättegod!
Floppen och vita hunden, Nikki. Foto Evie.
Jag stannade en stund och sen spatserade jag ut igen. Nästa dag kom jag samma tid (man kan väl klockan) och fick mat, vatten och gos. Det var ett himla trevligt ställe och jag funderade på att flytta in där. De hade ju förvisso en stor voff men den verkade snäll. Jag hade också börjat bli ganska trött och hungrig av att vandra och inte ha någonstans att bo längre. Andra katter blev så sura på mig när jag kom och var ny i reviret. De ville bara bråka och slåss. Kanske säkrast att flytta in hos någon.
Varje dag i flera veckor kom jag och hälsade på och sen en dag så kände jag att det doftade annorlunda hemma hos dem. En katt hade flyttat in! Det var ju Musse, vet jag nu, men då blev jag inte så glad. Jag surade lite för att de skaffat en katt redan och bestämde mig att för att hålla mig borta därifrån i fortsättningen.
En kväll var det riktigt tråkigt väder, regnade och blåste och jag försökte krypa in under några dynor på en balkong för att få lite värme. Det bodde någon där som inte tyckte om katter för en människa kom ut och skrek åt mig och sparkade mig rätt i bröstkorgen så jag flög som en vante in i buskarna bakom deras hus. Det gjorde så jätteont att jag knappt kunde andas och jag kände att något hade gått sönder. Jag var så rädd och vågade inte röra mig utan låg kvar i buskarna och blev blöt och kall. Under natten flyttade jag mig lite längre bort, in under en lada och där stannade jag.
Floppen. Foto: Evie.
I flera dagar bodde jag under ladan och lyckades fånga mig en mus eller två men det var så svårt att jaga när jag hade ont och jag blev svagare och svagare. Till slut bestämde jag mig för att försöka ta mig till de snälla människorna för nu hade jag jätteont och jag var så hungrig. Jag haltade och smög mig fram i skogen fram till deras balkong. Dörren var stängd och jag jamade och jamade. Till slut kom den lite mindre människan och öppnade och hon var så glad och ropade att jag hade kommit tillbaka! Det verkade som att de hade saknat mig och det var så skönt att få komma in i värmen.
När jag skulle äta så såg de att jag hade svårt att böja huvudet ordentligt och att jag hade problem när jag skulle dricka. Den kvällen fick jag också träffa Musse första gången! Jag tror att han kände på sig att jag inte mådde så bra för vi fräste lite åt varandra men ingen av oss orkade bråka. Han låg på sitt ställe och jag på mitt. Nästa dag fick jag åka till Musses doktor för Matte hade känt att något var fel i min bröstkorg. Veterinären sa att bröstbenet nog fått en spark eller ett slag för det var liksom buckligt och pekade lite åt fel håll. Han trodde att någon människa varit dum emot mig. Jag försökte nicka och berätta att han hade rätt. Lite för smal var jag också för att jag varit ute så länge.
Matte sa att de hade ringt till polisen och anmält mig. Då blev jag lite sur! Trodde hon att jag var nån skurk eller?! Men hon förklarade att man ska göra så om man hittat en katt så att den riktige ägaren kan komma och hämta hem en. Sen frågade Matte alla grannarna och satte upp lappar. Ingen ägare kom och fastän Matte och Husse sagt att jag inte kunde få stanna där så hann de bli så kära i mig så när de pratade med polisen som sa att ingen ägde mig så fick jag stanna där i alla fall och jag är fortfarande kvar. Inget i världen kan ta min familj ifrån mig eller mig från dem.
Evie
| 
