Katten - en djurart utanför lagen  

 

I Sverige lever uppskattningsvis mer än hundratusen katter som saknar en ägare och ett hem. En del av dessa katter har haft en ägare som har övergivit dem, andra har fötts ute av en hemlös och övergiven katthona. Dessa förvildade och övergivna katter utsätts otvivelaktigt för ett kraftigt och utdraget lidande och går ofta en plågsam död tillmötes p.g.a. svält, obehandlade parasitangrepp, infektioner och skador.

 

Myten om att katter är halvvilda djur som klarar sig själva utomhus är lika föråldrad som seglivad. De katter som finns i Sverige kommer alla från den domesticerade katten, och är alltså inte vildkatter. Det finns inga vilda katter i Sverige idag - endast förvildade tamkatter som har reproducerat sig.

 

Huskattflickan Slayer som fick ett kärleksfullt hem. foto: Gisele

 

Den europeiska vildkatten (Felis s. silvestris) som sedan tusentals år är anpassad till ett liv i vilt tillstånd förekommer i hela Centraleuropa, men inte ens den finns i alpregioner eller områden med långa, kalla vintrar. Vår domesticerade katt klarar inte ett liv ute i så kallt klimat som i Norden, om den inte har kontinuerlig tillgång till föda, samt tillräckligt skydd för väder och vind. En katt som tvingas leva ute året om klarar inte att försörja sig på enbart jakt, särskilt inte vintertid. Vi har svårt att tänka oss att släppa ut våra hundar, kor och hästar och hoppas på att de ska klara sin egen försörjning vintertid. Men tusentals katter överges och lämnas åt sitt öde varje år. Ett exempel från en av de övergivna katter som obducerats vid SVA visar hur livet gestaltat sig; avmagrad, hudsönderfall, angripen av fluglarver, förlossning för omkring 48 timmar sedan, urinvägsinfektion-varbildning, njur-inflammation, svältrelaterad leverdegeneration, magsäcken -barr-jord, mjälteförändringar, långvarigt förlöpande sjukdomsförlopp. Otvivelaktigt en mycket obehaglig läsning, men klargörande. En hund som återfunnits i detta skick skulle ge stora rubriker i media, och leda till rättsliga följder för ägaren. För det är självfallet ett brott mot djurskyddslagen att medverka till att ett djur utsätts för ett sådant lidande. Man överger inte ostraffat en hund eller häst att svälta ihjäl. Även om man kan diskutera de många gånger orimligt milda påföljderna för brott mot djurskyddslagen så blir det åtminstone en stark reaktion hos vanligt folk när man får kännedom om grava vanvårdsfall. Varför ser vi då så annorlunda på katten? Varför tillåter vi oss att överge katten och utsätta den för ett svårt liv och ett så utdraget lidande

 

En del av svaret finner man i myten att katten är ett halvvilt djur som klarar sig ute på egen hand. Här hjälper endast ökad kunskap och upplysning. Tyvärr understöds myten av vissa politiker som uppenbarligen saknar såväl egna insikter som goda rådgivare. Våra större djurskyddsorganisationer har idag ofta skaffat mycket god kompetens inom de egna leden för att kunna medverka i denna viktiga folkbildning. Det behövs rent konkret kunskaper om kattens biologi, behov och beteende. Men en väl så viktig uppgift är att medverka till att etik och dess tillämpningar diskuteras, inte bara av intresserad allmänhet, utan även i riksdag och på övriga politiska arenor. För att nå långsiktiga resultat måste barn och ungdomar tränas i sin empatiska förmåga. Att kunna känna med andra levande varelser, och få en personlig känslomässig insikt och tolkningsförmåga av människors och djurs känslor, är avgörande för hur man senare kommer att behandla dessa varelser. 

 

Slayer. Foto Gisele.

 

En annan del av svaret på varför vi accepterar, eller väljer att blunda för, övergivna katters lidande är troligen kattens låga värde rent ekonomiskt. I den bästa av världar skulle varje levande varelse värderas och respekteras enbart för att de finns till, och inte betinga ett ekonomiskt värde. I verkligheten styr samma faktorer värdet på varor och tjänster, som värdet på djur, dvs. då tillgången är större än efterfrågan dumpas priserna. Tillgången till katter är idag mångfaldigt större än efterfrågan. Detta beror självfallet på den stora mängd fertila katter som saknar ägare och hem, och som kontinuerligt fyller på populationerna av förvildade katter. Tyvärr fylls även populationerna på av de kattägare som inte tar ansvar för sin katt, utan överger den till ett liv i misär. Detta fortgår alltjämt i det land som utger sig för att ha en av världens mest långtgående djurskyddslag. Hur kan det vara möjligt? 

 

Det är helt klart i strid med djurskyddslagen att utsätta ett djur för lidande. Att överge sin katt till att försörja sig och skaffa skydd på egen hand är alltså ett brott mot lagen, och ägaren kan ställas till rättsligt ansvar för att ha brustit i sin vård av katten. Förra året dömdes en person till dagsböter för att han bevisligen övergett sin katt, men detta är ett närmast unikt rättsfall. I de allra flesta fall kan man inte ställa ägaren till svars eftersom man inte vet vem det är. Det är idag lätt att utan påföljd göra sig av med sin katt. Detta är en stor och allvarlig brist i vårt rättssamhälle. Våra lagar och förordningar bygger i grunden på en gemensam etisk värdegrund. Denna glappar betänkligt när samhället accepterar att en djurart står utanför det skydd lagen annars ger. 

 

Slayer. Foto Gisele.

 

Det är dags att ta detta problem på allvar. Det räcker inte med de i sig föredömliga insatser som görs från djurskyddsorganisationerna och frivilliga engagerade människor. Vi kan inte fortsätta att ösa vatten ur en eka med hål i botten, utan hålet måste täppas till en gång för alla.

Ägaransvaret måste tydliggöras! Detta kan inte ske på frivillig väg, utan på motsvarande sätt som för hund behövs en lag på obligatorisk märkning och registrering av katt i Sverige! Vi är många som står bakom detta vilket inte minst visas av den stora mängd namn som redan kommit in via listor till Djurskyddet Sverige. För att undanröja administrativa hinder för en lagstiftning i frågan, är Djurskyddet Sverige beredda att aktivt medverka för att få till stånd den databas som krävs för att hantera registrering av katt. 

 

För Djurskyddet Sverige

Ingrid Redbo

FD och docent 

                                                                                                  UPP

                                                                                                  

Kattstatus © 2013

www.kattstatus.se