I november 2004 föddes en liten kattflicka till världen. Hon var minst i sin kull och hade svårt att hävda sig bland sina syskon, och fick inte i sig den mjölk hon behövde.
Kattägaren hade låtit mammakatt springa lös ute okastrerad, och när hon blev dräktig var kullen inte välkommen. Trots att det är oundvikligt i en sån situation. Kattmamman och ungarna gick ett grymt öde till mötes. Kattägaren sköt mammakatt när ungarna var knappt 4 veckor gamla. Kattungarna skänktes bort, eller sköts de också, det är oklart. Den lilla kattungen blev kvar och någon i familjen eller i familjens bekantskapskrets lämnade in kattungen på det nystartade katthemmet.
Den lilla var då ca 4 veckor gammal, undernärd, svag och kunde inte äta själv. På katthemmet fanns varken resurser eller kunskap att handmata en så liten unge, och jag som var på besök på katthemmet beslöt mig då för att försöka rädda den lilla och bli stödhem till henne.
Denna lilla kattunge är bara en av de tiotusentals kattungar som varje år föds till världen bara för att möta döden några veckor senare. De föds av okastrerade katthonor som ägarna inte tar ansvar för, och som när honorna blir dräktiga antingen slängs ut eller avlivas tillsammans med sina ungar. Ibland avlivar man bara ungarna och låter mamman leva kvar med svår mjölkstockning som följd. En del kattägare använder avlivning av ungar som något slags bisarr lösning istället för att kastrera honan. En katt är ju så litet värd att man sällan lägger pengar på en kastrering.
Jag döpte kattungen till Lill-Fia. Hon vägde 640 gram när hon kom till mig och min kastrerade honkatt Alice. Jag blev tvungen att handmata henne med modersmjölkersättning var 5:e timme då hon inte klarade av att äta själv, och inte hade mycket hungerskänslor. Jag gav henne samtidigt kattungefoder som jag malde ner till pulver och blandade i mjölkersättningen eftersom hon var så pass gammal att hon behövde mer näring.
Min hona Alice var skeptisk de första dagarna till vad jag tagit hem för något. Men hon var från första stund väldigt intresserad av att följa matningen och allt jag gjorde med kattungen. Lilla Fia var å sin sida inte det minsta rädd för den stora fräsande honkatten. Hon var från allra första början en kavat och nyfiken liten katt, som skötte sin lilla lilla toalåda exemplariskt. En gång hade jag råkat flytta lådan, och då satt hon och pep högt för att tala om för mig att den var borta!
Men efter en vecka skedde miraklet. Jag kom in i sovrummet och upptäckte att lilla Fia diade Alice. Jag fick senare se hur Alice lockade till sig Fia med ett särskilt ljud för att hon skulle komma och dia. Alice hade ingen mjölkproduktion då hon ju är kastrerad, men det gav kattungen närhet och trygghet som hon inte fått tidigare i sitt liv.
Efter den stunden var Alice mamma till Lill-Fia. Alice höll noga reda på att jag matade hennes unge exakt var 5:e timme (hur hon nu kunde veta det), hon lärde Lill-Fia att använda hennes stora kattlåda genom att först kissa i Lill-Fias lilla låda och sedan locka henne in till sin egen. Sedan Alice tog över modersrollen var det som om Lill-Fia blommade upp. Hennes päls som varit så smutsig och som jag inte klarat att göra ren, blänkte och sken efter Alices omsorg. Hon lärde Lill-Fia att inte klösas, det tog bara en vecka.
Jag insåg hur underbara kattmammor katter kan vara. Så kloka och kärleksfulla och tålmodiga som få! Det var fantastiskt att få uppleva min Alice som mamma!
Jag fick kämpa hårt för att få igång Lill-Fias aptit. Hon behövde stödmatas ända tills hon var 9 veckor gammal då hon inte åt tillräckligt själv. Det tog många veckor av oro innan jag vågade andas ut och tro på att hon skulle klara sig. Jag vägde henne varje dag och antecknade vad hon åt och vikten. Det var ju min första kattunge så jag hade ingen erfarenhet. Det var skönt att ha Alice som gjorde så mycket av det viktiga jobbet med att fostra henne och ge henne allt en liten unge behöver. Jag var mest matmaskinen.
Det var härligt när Lill-Fia vägde 1000 gram och började få hull och jag såg hur hon växte. Busig var hon också, det var full rulle hemma och jag har svårt att förstå hur en kattmamma klarar att hålla koll på 5-7 ungar.
Lill-Fia växte upp till en harmonisk och trygg och pigg liten katt, mycket tack vare Alices modersomsorg tror jag.
Det här kortet tog jag då Lill-Fia skulle flytta till sitt nya hem och sin nya matte och husse. Det är så härligt att se skillnaden på det här kortet och det första jag tog på henne.
Jag lyckades hitta perfekta ägare till Lill-Fia, ett ungt par som älskar henne högt och som skämmer bort henne något gräsligt. Hon flyttade när hon var 14 veckor och då kände jag att hon var mogen. Hon blev kastrerad, id-märkt, vaccinerad och försäkrad och lever ett tryggt liv som innekatt. Hon kommer aldrig att behöva fara illa som sin mamma. Lilla Fia hör till de få som hade turen att få chansen till ett liv i trygghet. Alla kattungar har rätt att födas till världen planerade och önskade, och få ett tryggt liv.
Gisele
www.kattstatus.se
UPP
