När Beamer var strax under året smet hon ut en kväll. Svart katt i svart natt är inte lätt hittad. Hon hade aldrig löpt och jag trodde att hon löpte när hon kom hem. Nyköpt hus och dåligt med pengar resulterade i att jag väntade ett tag med att boka tid för hennes kastrering. Vet man inte om att katten är dräktig och man ser den varje dag så är det typ OJ! Var kom den magen ifrån? Så blev det för mig.
Den lilla tid jag hade från det att jag insåg att Beamer var dräktig, fram till att det var dags för förlossning, läste jag allt som gick att läsa, och gjorde allt som man skulle för att förbereda.
Natten den andra juni 2008 föddes min första kull. Min enda kull.
Trots all god information som finns att läsa på internet och i litteraturen så finns det inget som kan förbereda dig på känslorna du går igenom när du väl sitter med en förlossning som går allt annat än planerat.
Natten var full av tårar. Min flicka hade fått livmoderinflammation i samband med parningen som hon lyckades hålla ända fram till förlossningen. Men då var hon så sjuk att hon inte orkade krysta, orkade inte ta hand om någon unge. Jag grät och bad om en liten kraftansträngning så att jag kunde hjälpa henne genom att dra fram de små. Jag grät hela natten för henne. När den tredje kattungen kom med rumpan först i sprucken blåsa var min förtvivlan total. Men vi klarade oss. Jag avnavlade, jag tvättade och jag slungade.
Fyra små änglar kom till världen den juninatten.
Baloo som liten. Foto Anne Mie.
Morgonen efter ilade vi till veterinär där livmoderinflammation och akut kalkbrist konstaterades. Beamer fick antibiotika och medicin för att tömma livmodern. Alla kattungarna överlevde men de första veckorna var tuffa då både Beamer och ungarna fick medicineras dagligen. Livmoderinflammationen hade gjort att alla fyra kattungarna fick ögoninflammation. Men det hade kunnat bli så mycket värre, så jag bet ihop och medicinerade och kämpade på.
Jag sålde kattungarna vid 12 veckors ålder, och då var de id-märkta, avmaskade och vaccinerade.
Denna kattungekull, min första och enda, kostade mig ca 15 000 kr. Trots att jag tog betalt för kattungarna.
Stor gäsp. Foto Anne Mie.
När Beamer skulle kastreras kom nästa bombnedslag. Hon började krampa och tugga fradga. Diagnosen blev epilepsi. Som tur är behöver hon inte medicineras för det. Vad som var värre var att två av hankattungarna ärvde sjukdomen av sin mor, tyvärr inte lika okomplicerat, för de var drabbades mycket hårdare. En av de drabbade kattungarna hade jag behållit själv.
Jag kommer aldrig att förlåta mig själv. Jag sålde en sjuk katt. Jag gav en annan familj lika stor sorg som jag hade själv. Vid åtta månaders ålder fick de sina första svåra krampanfall. Ingen av bröderna lever idag.
Sista bilden på Baloo, innan han dog. Foto Anne Mie.
Jag önskar att jag hade haft bättre erfarenhet.
Jag önskar att jag hade haft bättre stöd.
Jag önskar att jag hade vetat bättre om min katts föräldrar och sjukdomar i släkten eftersom epilepsi med stor sannolikhet är ärftlig.
Ångrar jag vad kullen gav mig? Nej!
Jag fick ha en underbar ängel hos mig i tio månader.
Jag fick ha en gåva från gud hos mig en liten stund, blott lånad.
Men jag ångrar att jag tack vare min okunskap gav en annan familj samma sorg och samma förlust.
Jag ångrar att jag gav livet till sjuka djur, lidande djur.
Jag kan inte skylla detta på någon annan än mig själv, jag är orsaken till deras liv och jag är orsaken till deras smärta.
Mammakatt med två små. Foto Anne Mie.
Idag mår mammakatt Beamer bra. Och jag vill med min berättelse försöka nå ut till de som bara tänker på att ta söta kattungar på sin huskatt. Tänk om. Det är så viktigt att man känner till de bakre leden hos sina katter om man ska avla. Och det är inte rätt att avla på huskatter när så många far illa, inte som det ser ut just nu i alla fall. En dag i framtiden kanske.
Anne Mie
