kattstatus.se

En fd okunnigs bekännelser - del 1

Att jag är kattmänniska är något väldigt nytt. Ja, det kan förvåna vissa. Jag var faktiskt mer eller mindre helt och hållet en hund-/rått-människa. Jag var även kattfobiker sen barnsben och jag hade en väldigt konstig syn på katter. Det är några av erkännanden jag börjar med. Okunnig var jag som bara den med. Och mycket av det jag kommer att erkänna är både lite komiskt, pinsamt, och även lite deprimerande.

Huskatten Tussie med sitt byte i inhängnade trädgården.

Foto: Lars Eklund.

När jag var liten växte jag upp i en väldigt liten by här i Skåne. Katter fanns, naturligtvis. I stallen, och så klart omkringspringande bland husen och vid motorvägen som körde igenom området. Jag tyckte katter var söta, naturligtvis! Men katter var liksom inget man rörde. Eller kunde gå nära för den delen. Så det var hundar jag lekte och kelade med och pratade hund med deras ägare. Folk som ägde katter ville ju aldrig prata om sina djur ändå, vad hade jag att lära mig?

Jag förundrades alltid varför dessa katter sprang runt i ett område med en massa bilar och hundar. Var dom inte husdjur? Jag växte upp med synen att husdjur har man under uppsikt, att man tar hand om dom och att man har på sele eller koppel (tom mina hamstrar hade sele!). Ibland hittade man en katt som såg mager ut och hade antagligen varit borta i flera dagar och jag försökte hitta ägaren. När man gjorde så med en hund tackades man, men om man gjorde så med en katt så fick man utskällning. "Låt katten göra vad den vill, katter brukar vara borta i veckor men de klarar sig alltid!" Att katten såg mager och sjuk ut, spelade ingen roll. Jag undrade om de inte var vilddjur? Tamdjur, visste även lilla jag, behövde ju människan för att överleva.

Huskatten Alice klättrar i träd under sin koppelpromenad.

Foto: Gisele.

I stallen fanns det ju alltid åtminstone en resident stallkatt, och naturligtvis (tyvärr!) var ju dessa katter okastrerade. Visst, kattungarna var jättesöta som kattan födde på loftet, och alla ville ju upp dit och kela med dem. Det var de enda katterna man kunde och fick röra utan att bli utskälld. Fast dessa kattungar levde ju inte länge... man kan gissa vad som hände med dem. Jag såg inget fel dock att kattan fick kattungar konstant då. Katten var ju ett vilddjur, och inte direkt att man går ut och kastrerar alla rävar och grävlingar så de inte kunde få en massa ungar, och jag trodde att folk tog kullar på sina katter konstant för att det fanns en kattungebrist.

Jag trodde seriöst detta som liten. Katter var vilddjur som kom ifrån skogarna. När jag frågade, naivt, varför de släppte ut sina katter hela tiden, så sa de att, "det är deras naturliga miljö" och att de är "inte som andra tamdjur, de är inte helt tama.". Naturlig miljö... jag trodde alltså att katter kom ifrån Norden. Typ ifrån skogarna och kom in på gårdarna där de valde ett hem i stallet och är inte riktiga tamdjur utan bara sådär halvt vana vid människor. Tyvärr tänkte jag även då allt för logiskt. Men nu fanns det ju ingen logik bakom detta!

Ibland kunde man inte låta bli att plocka upp en katt och kela med den. Jag visste som barn redan tidigt hur man handskades med, plockade upp, och bar ett djur. Katten visade ingen protest, utan lät sig hållas. Men ack så fick man direkt en utskällning. "Låt katten vara och göra som den vill, man kelar inte med katter dom är inte keldjur!" Katten verkade inte bry sig.

Min kattfobi utlöstes när vissa av dessa, antagligen gravt inavlade stallkatter, flög på och attackerade mig. När man kom där springandes skärrad till ägaren och berättade om vad deras katt gjorde så fick man, ännu en gång, en utskällning. "Du måste ha gjort något/katter gör vad de vill/katten är inte mitt ansvar för man äger inte en katt!" Jag började redan som ett litet barn forma avsky för dessa "kattägare" och blev rädd för dessa nyckfulla djur. Jag hade nog inte en enda bra erfarenhet med dessa varelser, och som hundägare höll andra hundägare med att "hund ska man ha. Katter kan inte ge en kärlek och katter är opålitliga, och man vet aldrig vad man har dem, och de blir överkörda så lätt, och de bryr sig inte ett dugg om dig förutom att du ger dem mat."

Huskatten Tussie i närbild. Foto: Lars Eklund.

Jag undrade varför man hade en katt? Vad var meningen? Världens onödigaste husdjur i världen, och jag såg absolut ingen poäng med att ha en. En hund kunde man klappa, kela med, leka med, och ha en sovande bredvid en eller under sängen. En katt gick runt och existerade, gick in för att äta, och sen eventuellt blev överkörd. Vad var nöjet?

Som liten älskade jag filmen Lady och Lufsen, och två av skurkarna i den filmen var ju just de två siameskatterna Si och Am. "Wow, vilka häftiga katter!", tänkte jag. De var sluga, påhittiga, och lite sådär småelaka, och så otroligt fina. Och inte visste jag att siameskatter fanns! Ja, perser kände jag till. En sådan hade ju min morbror. Men det var den enda kattrasen jag kände till, och nu kände jag ju till två. Jag ville ha en siames, men jag trodde naturligtvis att siameser endast fanns i Thailand. Jag såg ju aldrig någon siames springandes häromkring, och min morbrors perser importerades ifrån Frankrike. Så raskatter fanns bara i Thailand och Frankrike. I Sverige hade vi "bondkatter". Sen fick man höra att dessa katter var "svindyra". Alltså jag trodde de kostade upp emot flera tiotusentals kronor. Nej, det skulle nog bara bli något man drömde om att ha.

Konstiga uppfattningar hade jag ju också. Jag trodde att katter bara blev några år gamla. Kanske 6-7 år? För en äldre katt lärde jag inte känna för den hann bli överkörd eller så skickades den iväg till avlivning för att den "jävlades och kissade/spydde överallt" eller "nu är den för gammal". Jag trodde också katter var omnivorer (alltså allätare) för när man gick förbi kattfoder i matvaru-handeln så stod det, "kött och grönsaker, allt din katt behöver!", och liknande. Ja, om man vill tänka logiskt. Men som det har sagts innan, fanns det egentligen ingen logik i det hela.

Jag fick en bra erfarenhet med en katt när jag blev äldre och var tonåring. Då hade en kompis pappas katt fått kattungar. Jag var egentligen inte så pigg på att besöka, för katter var ju katter som de är för mig (nyckfulla, elaka, och oberäkneliga). Men jag fick träffa kattungarna, och en svart och vit liten källing blev fäst vid mig. Och... jag fick plocka upp den! Och kela med den. Den spann och jamade, slickade mig på kinden och vägrade att jag skulle släppa ned den. Det var ju otroligt! Jag ville ha katten, men föräldrarna sa nej. Mina föräldrar var inte direkt förtjusta i katter, om man säger så. "Och de hänger i gardiner och klöser sönder saker".

Naturligtvis så trodde jag att den kattungen var en på miljonen, ungefär. Den var kelen, snäll och social. Mina kattägande vänner hade katter som bara gick in och ut, kanske kom in för att äta, och sen gömde sig någonstans i huset eller utomhus i en buske och tryckte. Man fick inte gå nära någon katt, eller klappa, och inte heller hälsa på dem. Jag såg inte nöjet...och inte heller varför vissa av dem var så galna i katter. Hur kan man vara så galen i ett djur som aldrig ens vill umgås? Ett osocialt, halvvilt djur som inte kan bygga några band med sin ägare (som många kattägare ansåg inte hade ägare egentligen). Engagerade kattägare måste ju vara riktigt knäppa människor! Crazy cat ladies hela bunten.

Fast ändringen kom när mitt nu ex, som var en kattmänniska, hela tiden ville visa bilder på sina katter och pratade om dem, berättade om minnen hon hade med katterna, och hon fick hela tiden ursäkta att det tog tid att komma tillbaka till datorn pga av katterna. Jag suckade, men var mest förvirrad. Vad är så himla speciellt med de där katterna? Jag undrade faktiskt till att börja med varför hon ens skaffade katt? Särskilt när hon och familjen hade en hund nu. Jag möttes först av förvirring, och sen undrade hon vad jag menade egentligen. Nu får vi tänka på att mitt ex är från England, ett land där folk verkligen är tokiga i katter - även männen där är stolta "Cat guys" (som är otänkbart i Sverige där män ska gilla macho-hundar, annars är dom "fjollor").

Huskatten Alice. Foto: Lars Eklund.

Jag förklarade vad jag menade och frågade vad som var så kul med ett djur som bara är som en dekoration i huset som går runt, äter sen sticker ut igen och vill aldrig umågs med sin ägare och kan inte visa kärlek. Hon förstod inte alls vad jag menade. Hennes favoritkatt som hon fick som barn hade alltid varit där för henne och hade tröstat igenom svårat perioder i livet, var social, älskade att kela och leka, och sov med henne i sängen som de andra djuren. Sen höll sig katten inom trädgården och huset. Hon verkade tycka att min syn på katter var det märkligaste hon varit med om! Visst är katter lite mer självständiga i sättet än hundar, men sociala och keliga är de för det mesta.

Och det var början till min ordentliga kunskap om katter, och även början till vägen som skulle leda till min första katt.

Så vad för konstiga felaktiga syner och uppfattningar hade jag?

- Katten är inte helt ett tamdjur, utan ett halvvilt djur.

- Katter ska inte disciplineras eller plockas upp, för de gör vad de vill.

- Katter blev bara 6-7 år gamla.

- Katter var omnivorer.

- Katter fanns i variationen utav två raser (förutom att "bondkatten" fanns): perser och siames. Dessa kunde man endast hitta i Frankrike och Thailand. De kostade även tiotusentals kronor.

- Katter var nyckfylla och oberäkneliga.

- Katter klarar sig alltid, för de är inte helt ett tamdjur.

- Katten härstammar ifrån Nordens skogar.

- Katten måste därför få vara ute på egen hand, för det är här i Norden som är deras naturliga miljö, och katten är ett halvvilt djur som alltid klarar sig själv - man håller inte (halv-) vilda djur "instängda" som med alla våra andra hus- och tamdjur.

- Katter fanns det brist på; katthonor måste därför om det går få kullar väldigt ofta, då kastrering hotade att utrota katten.

- Katter kan inte visa kärlek, utan vill allra helst vara för sig själv och knyter inga band med ägaren eller andra katter och djur.

- Katter jävlades gärna med att kissa och kräkas överallt, klösa sönder grejor, klättra i gardinerna och attackera sina ägare. Då var det bara till att avliva djuret för det var inget man kunde göra något åt alls.

- Katter vaccinerar man inte. Fanns det ens vaccin för katter?

- Om katter kissar fel eller spyr så jävlades de med en, för katter har ett illa sinne.

I del 2 tar jag upp hur all denna okunskap, föreställningar och myter krossades genom de senaste par åren. Det som skrämmer mig, är att så här måste de flesta Svenssons tycka, tänka och tro...och ja, det skrämmer mig verkligen, verkligen ordentligt.

Q.M

www.kattstatus.se UPP

www.kattstatus.se