Jag har dragit tre slutsatser om kattutställningar, den första är att jag fortfarande är en riktig rookie efter två utställningar och ett klubbmästerskap, den andra är att jag fortfarande inte har så bra koll på vad som händer på utställningen och den tredje slutsatsen är att det är jätteroligt.

             Vackra S*Medalby's Arwen, NERK 2010. Foto: Ivona Elenton.

När jag köpte min första katt hösten 2009 var jag helt på det klara med att utställning inte var något för mig. Det kunde ju i och för sig vara roligt att testa någon enstaka gång men mer än så skulle det inte bli. Utställning var för de riktiga ”crazy cat ladies” för de galningar som äger fler än en katt och sån är ju inte jag. Dessutom kändes hindren oöverstigliga, klor måste klippas, katt måste badas, katt måste fönas och burskynke måste sys eller inhandlas. Vem gör allt detta frivilligt?

             Putte aka IP S*Stortassen's Kendall. Foto: Pauline Englund.

Det tog inte lång tid efter att jag fått hem mitt lilla pälsdjur innan jag (helt opartiskt givetvis) drog slutsatsen att hon var den finaste och gosigaste katten i hela världen. Ur detta föddes nog embryot till en idé om att jag gärna ville pröva på att ställa ut henne trots alla oöverstigliga hinder i min väg. Guidad av diverse olika kattböcker och en mängd information på internet började jag förbereda den intet ont anande katten för utställning, genom att börja smyga på det stackars djuret när hon låg och sov med klotången i högsta hugg. Snabb som en iller lyckades jag hälften av gångerna klippa en klo innan hon vaknade. Tanken på att klippa alla klor på alla tassar fick det nästan att svartna för mina ögon och det långsamma guerillakriget mot oklippta klor resulterade att hon fick fara på sin första utställning med oklippta klor på baktassarna och en stilla bön att om hon skulle klösa domaren skulle hon göra det med framtassarna...

             Mysstund på Gotland. Foto: Thomas Gustafsson. 

En annan av mina mindre ljusa idéer var att vänja katten vid vatten mycket långsamt och förstärka hennes positiva associationer. Jag kom fram till att det bästa sättet var att köpa en fotbalja, fylla den med varmvatten och lägga i några leksaksankor så att hon kunde leka med dessa. Resultatet kom blixtsnabbt. Katten funderade på om matte blivit tokig och vännerna sa rakt ut att jag började bli sinnesrubbad.

Torsdag innan utställningen kastade jag in handduken, det sabla djuret skulle aldrig älska vare sig fotbaljan eller ankorna och det var dags för den bittra verkligheten för både matte och Arwen. Det bar av in i badrummet, jag var beväpnad med shampo, spraybalsam, bikini och katten med sina långa klor på baktassarna. Jag konstaterade sedan att en mco är väldigt svår att hålla fast i ett badrum som saknar både duschkabin och badkar, speciellt när den är arg och löddrig av schampo... Till slut var badet avklarat utan större blessyrer och jag var försiktigt positiv. Den känslan varade ända fram tills då jag testade ett spraybalsam på henne och hon raskt beslutade att testa en tass med nyklippta och utfällda klor på matte.

              En putt Putte i badkaret. Foto: Pauline Englund.

Just då var jag väldigt frestad att ställa in hela utställningsäventyret, klockan började slå sent, jag var trött, blöt och iförd en kostym som bestod av bikini och blött katthår. Med en sista kraftansträngning och en obehaglig känsla av att katten skulle hata mig resten av sitt liv tänkte jag att detta kan inte bli värre av hårtorken. Så jag fönade, katten smet, jag fångade katten, jag fönade på nytt och katten smet igen. Så höll det på tills klockan var JÄTTESEN. Visserligen såg katten ut som ett orakat får på magen men för övrigt var hon jättefin, fluffig, luktade gott och var heligt förbannad. När hon är så fin på ovansidan måste risken att domaren vänder på henne vara minimal tänkte jag optimistiskt innan jag stupade i säng.

Det visade sig att jag själv fick bära fram katten på den assistentburna utställningen eftersom assistenterna av någon anledning inte vågade ta ut henne ur buren. Därför fick jag också den medföljande uppläxningen av domaren för att katten var sen. Lovely, tänkte jag, det här verkar ju jätteroligt. Jag blir uppläxad av en man som låter som Peter Sellers i Rosa Pantern. Sen gav han sig på min lilla gosnos. Efter att ha ifrågasatt vad jag tänkte på när jag köpte henne, visat upp henne för en annan domare ”kolla in den här, du”, snurrat runt på katten så hon förvandlades till ett spottande fräsmonster drog han till med det fulaste han kom på ”Hon ser ut som en SIBIRISK KATT”. Sen hände det som inte fick hända, domaren vände på katten... MON DIEU!!! Kallar du detta för pälspreparering??? Hans min var helt chockerad vid åsynen av hennes mage som nu såg ut som om någon klistrat dit en bit fårpäls och jag kände att jag började fnissa inombords. Då gick han över till den andra katten i klassen som också fick mer ris än ros. Vår session vid domarbordet slutade med att den franske domaren högg en katt från ett annat bord, dunkade ner den på bordet framför oss och uttalade de dräpande orden THIS is a maine coon.

            Foto: Pauline Englund.

Kort sagt skulle man kunna säga att vare sig matte eller hennes lilla gullrumpa gjorde någon succé på utställningen men att det på det stora hela var riktigt roligt att få träffa en massa trevligt folk och få prata katt hela dagen. Vad gäller kattfolket var jag också väldigt nyfiken, hade blivit varnad av en kompis att hon träffat en galen kattant som brukar hypnotisera sina katter så att dom går långt på utställning. Någon sådan träffade jag inte, alla var väldigt normala och trevliga men jag fick i alla fall se en persertant i päls med ett sådant hår att hade hon varit katt hade hon tagit hem hela showen. Jag shoppade en massa kattsaker, såg en massa fina katter och ville ha allihopa och framför allt träffade jag uppfödaren till katt nummer 2.

            Foto: Pauline Englund.

Katt nummer två hann införskaffas innan jag vågade mig iväg på en utställning igen. Den här gången hade jag inte läst så många kattböcker och ivrigt påhejad av uppfödaren hade jag till hans förtret badat honom tre gånger innan utställningen. Var jättenervös eftersom det inte var en assistentburen utställning och jag var tvungen att hålla reda på när mitt lilla blåbär skulle fram till bedömning. Kände mig väldigt ensam och nervös vilket var skitlöjligt eftersom jag hade sällskap av en utställningserfaren kompis som inte tagit med sig sina katter, en till utställningserfaren kompis och ännu en, en kompis mamma med utställningserfarenhet samt kattens uppfödare.

Jag kände mig helt redo för bedömningen eftersom mina tidiga prepareringar lett fram till en katt vars alla klor var klippta och som man kunde vända på eftersom han var fluffad och fin på magen. Detta med hjälp av en god vän som dels fick uthärda att se mig springa omkring i köket iförd standarduniformen, dvs bikini och katthår, dels hjälpa till med att hålla arg, blå Houdinikattunge som inte ville bli fönad.

                    Arwen. Foto Pauline Englund.

Prepareringen lönade sig. Typ. Jag hade inte fluffat svansen tillräckligt, den är som en fjäril som ska behandlas varsamt. Det hade inte jag gjort, svansen var helt utan poesi... Det var Blå special på utställningen och där fick jag veta att lillkillen inte direkt såg ut som om han just klivit in i utställningshallen från den vida vildmarken, och det kunde jag ju förstå, han var fortfarande ganska liten och såg ut som om han just kommit från mjölkbaren och gått vilse. Domaren valde en jättefin blå kattkille med några år på nacken och det kändes ju helt logiskt.

Jag, jag var nöjd i alla fall. Ingen hade ifrågasatt min mentala status och genom att schamponera katten tre gånger, skölja som en galning, blanda ut balsam i vatten och skölja som en galning med väldigt mycket tålamod hade jag preparerat en katt som vilken domare som helst kunde vända på.

Senare under dagen visade det sig att det lönade det sig att vara där med så många vänner, en av dom kom springande och sa att blåbäret skulle visas upp igen. Ny bedömning. Hann inte riktigt med vad det gällde. Katten blev något som hette nominerad, detta var positivt eftesom alla blev superglada och tjoade litegrann. Det var mycket trevligt men även såpass distraherande att kattungen lyckades orma sig från min famn och ner på golvet. Han hann bara någon meter innan han fångades in och blev satt i sin bur igen.

           En nöjd Putte i utställningsburen. Foto: Pauline Englund.

Efter en lååång dag fick vi gå upp i något som hette panelen, där blev vi utslagna av en jättefin katt. Ibland finns det stunder då man lär sig saker om sig själv. Jag vet att jag oftast inte är någon tävlingsmänniska så det gör inget om vi inte vinner, vilket är bra för då hinner jag ha trevligt istället, däremot hade jag inte koll på hur mycket snål smålänning jag hunnit bli. Blev grympt avundsjuk på den stora fodersäcken som dom vann ha, ha, ha.

Med två utställningar i bagaget kände jag att nu är jag på banan och vågade därför ta med mig båda mina pälsklingar till klubbmästerskapet i Sävsjö. Kvällen innan utställningen stod jag i duschrummet iförd den sedvanliga katthårsbikinin och förbannade mig själv och livet. Kloklippning på alla åtta tassar och schamponering, sköljning och balsam + allmänt fluffande är enligt mina beräkningar fyra gånger så jobbigt med två katter än med en. För att göra morgonen extra spännande la paddan av en spya i bilen på väg till utställningen. Men det var värt all förtret för till slut var vi framme och fick en mycket rolig och spännande dag med jättemycket trevligt kattfolk och roliga tävlingar.  

Pauline Englund

Artikeln publicerades först i Dackekattens medlemstidning 2010.

                                                                                                   UPP