Myter om raskatter
... och deras ägare och uppfödare.
 
  

 

    

               

                Burmakatten Arthur tittar in i kameran. Foto: E.M.                

 

Raskatter är fortfarande något exotiskt för den typiska svensson. Man tänker på en långhårig katt som skäms bort av sin ägare och kommer från en rik uppfödare som tjänar mycket pengar på sina kullar de trycker ut och säljer för ockerpriser för att katterna har lyxiga gener. Men är det verkligen så? Låt oss titta på olika myter om raskatter... och deras ägare och uppfödare!

 

                

                 Brittiska korthåret Manda. Foto: Jorunn Hellman.

              

                 Myt: Raskatter är mer sjuka än huskatter

Sjukdomar kan dyka upp lika ofta hos huskatter som hos raskatter. Hos raskatter brukar man ha möjlighet att veta vilka sjukdomar som finns i kattens släkt och man kan därmed ta ut katter ur aveln som bär på allvarliga sjukdomar. Aveln är ofta väldigt kontrollerad. Hos huskatter vet man sällan vem pappan är och mamman och hennes föräldrar vet man ytterst lite om. Tester görs sällan på huskatter som går i avel, så en huskatt kan alltså bära på vad som helst - medan med en raskatt vet man oftast vad som kan förväntas.

 

Enligt en försäkringsundersökning krävde  därefter huskatter mer av sin försäkring än raskatter, och raskatters ägare ansågs vara snabbare att upptäcka och behandla sjukdomar hos sitt djur.

 

                
                  

                  Vackra Misse, Sibericat Zara. Foto: Linda Karlström.


Myt: Raskatter är de enda katterna som passar som innekatt och klarar inte av livet ute

Alla katter är individer. Det finns raskatter som inte klarar av livet på ett litet revir och det finns huskatter som inte vill lämna hemmets fyra väggar. Man ska inte köpa raskatt och förvänta sig en garanti på att katten inte kommer ha problem med att bo inomhus, men man behöver heller inte oroa sig för att huskatten kommer att skrika dag ut och in. Katten är ett revirbundet djur och därför ligger reviret i fokus. Både raskatter och huskatter är av samma art, så behoven är relativt lika. Raskatter kan visst klara av livet ute, särskilt om de blir vana vid det tidigt.


Myt: Alla långhåriga katter är raskatter

Raskatter kommer i många former, storlekar, hårlag, och färger. Raskatter kan vara korthåriga och huskatter kan vara långhåriga. Långhårsanlaget är inte unikt för de långhåriga kattraserna. Alla kattraser vi har kommer från huskatter i olika delar av världen. Så att katten är långhårig betyder inte att den garanterat har norsk skogkatt- eller Maine Coon-ursprung. Vissa katter är helt enkelt långhåriga och charmen med huskatter är ju att de kan se ut hur som helst.

 

                
                Huskatten Joséphine - inte mindre värd eller mindre 

                finare för det! Foto: Gisele.

Myt: Endast raskattsägare är emot huskattsavel och detta för att de tycker raskatter är mer värda än huskatter

Motståndet till huskattsavel är vanligt hos raskattsägare, men även hos katthemsvolontärer och bland en del huskattsägare. I dagens läge finns det alldeles för många huskatter som är utan hem, för att efterfrågan är för liten och tillgången alldeles för stor. Alla katter är fina, men alla behöver inte få ungar - därför bör vi kastrera våra huskatter. Det har inget att göra med att någon katt skulle vara 'finare' eller mer 'värd'.

 

Att ena katten är en raskatt eller båda är raskatter av två olika raser gör inte aveln mer okej. Resultatet är fortfarande huskatter som delar samma marknad med andra huskatter.


              
               Huskatten Merlin och brittiska korthåret Manda leker

               tillsammans. Foto: Jorunn Hellman.


Myt: Raskattsuppfödare tjänar en massa pengar på sin uppfödning, därför är de emot huskattsaveln som hotar deras inkomstkälla

Att föda upp rasdjur är dyrt, med hälsotester, förlorad lön för att man måste ta ledigt under födslar, transportkostnader, veterinärkostnader vid dräktighetskomplikationer, språngavgifter osv. Sedan ska kattungarna vaccineras, chippas, veterinärbesiktigas, ev. avmaskas samt få ordentlig mat och sand. En raskattsuppfödare har tur om den inte går i back efter en kull. Kattuppfödning är en hobby, det ger ingen egen inkomst.

Det är sällan huskattsuppfödarna ger sina kattungar samma omvårdnad och goda start i livet. Därför hotar inte huskatts- och raskattsmarknaden varandra. Det är helt olika marknader, även inom raskattsmarknaden.


Myt: Raskatter kostar så mycket för att generna är 'lyxiga'

Det är inte kattens utseende, stamtavla, eller 'lyxiga gener' som kostar, utan uppfödningen och uppfödarens omkostnader. Låt inte backyard-breeders lura dig med sina ”raskatter utan stamtavla” - varför skulle brist på stamtavla halvera kattens pris när ett stamtavleintyg endast kostar 300 kr? Eller blandrasuppfödare som säger att den ovaccinerade, icke-chippade kattungen kostar flera tusen pga att den är ”delvis raskatt”.


 

               

                Burmakatten Arthur myser! Foto: E.M.



Myt: Raskatter är sönderavlade och är inte som 'normala' katter (kan inte jaga, osv.)

Inom kattrasaveln är man strikt med att hålla inaveln så låg som möjligt samt att man är starkt emot defekter som kan vara skadliga. Vid extremtypade kattraser som t ex modern perser och exotic får uppfödarna krav på att inte föda upp katter med rinnande ögon eller för smal nos.

Som nämnts innan kommer kattraser i så många former, färger, hårlag och temperament. En raskatt har inte mindre jaktinstinkt än en huskatt. Det beror på hur katten växer upp; lär den sig inte att jaga som liten kan den få problem att jaga som äldre. Men detta gäller alla katter. Huskatter kan också bli gravt inavlade och med dem finns det sällan en kontrollerad avel. På landet är det vanligt att katterna blir gravt inavlade. Med raskattsaveln har man en väldigt strikt koll på detta.

 

               

                Brittiska korthåret Manda jagar. Foto: Jorunn Hellman.



Myt: Raskattsuppfödare är besatta av perfektion och avlivar friska nyfödda kattungar som inte uppfyller rasstandardskraven

Raskattsuppfödare är oftast väldigt selektiva med sina avelsdjur. Passar inte hanen eller honan eller börjar uppvisa något som inte är önskvärt kastrerar en uppfödare hellre, även om den lade ner 15 000 kr på en ny avelshane.

 

Att raskattsuppfödare avlivar friska nyfödda kattungar som inte uppfyller rasstandardskraven är en myt utan grunder. Dessa katter brukar säljas som sällskapskatter, dvs att ingen utställningssuccé kan garanteras. Många katter ur ett katteri kastreras eller så uppmuntras de nya ägarna att göra detta.

 

E.M

www.kattstatus.se                                                                                UPP

 

Kattstatus © 2013

www.kattstatus.se